Av Thomas Stertman, VD och senior byggkonsult · Publicerad 9 september 2026
En styrelse som närmar sig ett stambyte vill veta två saker. Vad går rören för, och hur säkert går det att veta? Frågan kommer ofta rakt ut: vad är egentligen en tappvattenledning, och hur kontrollerar vi att den är bytt?
Tappvattenledningar är de rör som förser fastigheten med dricksvatten. Att avgöra om de är bytta är en annan sak. ”Att bedöma om vattenledningarna är bytta är inget för en lekman, det kan vara svårt nog som expert”, och en fullständig kontroll förutsätter ofta att konstruktionen öppnas, det som kallas förstörande besiktning.
Det betyder inte att styrelsen står utan svar. Det betyder att svaret byggs i en bestämd ordning, och att de dyra momenten kommer sist.
Vill ni veta vad era stammar går för innan ni beslutar? Perfecta säljer varken filmning, relining eller stambyten. Som styrelsens oberoende konsult bedömer vi hela anläggningen och ger er ett underlag att besluta på.
Eller mejla info@perfecta-projektledning.se eller ring 08-54 90 38 90.
Vad ett tränat öga ser
Invändningen mot okulärbesiktning är rimlig och kommer ofta. Om besiktningsmannen bara tittar på ytan, säger det något om stammen bakom väggen?
”Givetvis är det så att det man inte kan se är det svårt att sia om. Men man kan i relativt hög grad, med ett tränat öga, uppfatta och dra slutsatser av okulärbesiktning.”
Gränsen går vid orsaken. Ett utlåtande redogör för det besiktningsmannen ser och känner till. Att spekulera i varför en skada uppstått är inte fackmässigt, eftersom det finns flera tänkbara scenarier och skadan oftast beror på en kombination av dem: installationens utförande, dess tekniska livslängd, nivån på underhållet, rörelser i byggnadskonstruktionen och vibrationer från sprängningar eller ombyggnader i närheten.
Materialen går att datera
Det som gör okulärbesiktningen mer än en känsla är att branschen har bytt material vid kända tidpunkter. Ett rör bär därför sin ungefärliga ålder öppet, för den som vet vad han tittar på.
- Gjutjärnsrör slutade VVS-branschen att förlägga i mark på 1980-talet.
- Rör med så kallade skor slutade tillverkas i mitten på 1990-talet.
- Galvaniserat stål, galvrör, upphörde att användas tidigt 70-tal. En kallvattenledning i galvrör kan alltså inte vara bytt sedan byggnadsåret i ett hus av äldre årgång.
Till materialmarkörerna kommer skadebilden. Sprickor, påbyggnader och rostrosor uppstår när den tekniska livslängden är uppnådd.
Två uppgifter räcker därmed långt. Vad röret är gjort av, och hur det ser ut. Ihop med byggnadsåret ger de en åldersbedömning som håller även när den prövas. Utlåtanden av det här slaget har fungerat som bevisstöd vid tvister.
Skador är indikatorer, inte en åtgärdslista
Nästa steg blir ofta ett önsketänkande. Om filmningen pekar ut ett tiotal skador, kan föreningen inte laga just dem och skjuta upp resten?
Svaret är nej, och skälet är att åtgärden inte skjuter upp någonting. Skadorna ska ses som indikatorer på att livslängden är uppnådd, inte som underlag för punktinsatser.
Det är samma logik som gör att ett enstaka fel i ett fyrtio år gammalt system inte är ett fel att laga, utan en upplysning om systemets ålder. Punktinsatsen kostar pengar, ger ingen ny livslängd och flyttar inte fram beslutet.
Filma när något är oklart
Filmning framställs ibland som det som avgör frågan. Så används den inte här.
”Jag rekommenderar dock inte att rent godtyckligt filma stammarna. Filma kan man göra om det finns incitament, d v s om något skulle vara oklart efter utförd inventering.”
Det finns sällan heller behov av att filma samtliga avlopp. Filmen har dessutom en inbyggd begränsning som är lätt att missa: den visar rörets insida, inte var i konstruktionen skadan sitter. Om en skada ligger inne i en vägg eller i ett bjälklag går det inte att göra en vettig bedömning av åtgärden utifrån filmen ensam.
Till det kommer att filmning kostar mer än själva filmningen. För att kunna filma en anläggning måste den först spolas ur och slamsugas.
Ordningen blir därför inventering först, film sedan, och bara på det som fortfarande är oklart.
Ett stickprov på avloppet säger inget om anläggningen
Ett VVS-system består av fem delar, och spillvattnet — avloppet i dagligt tal — är bara en av dem. Kvar står kallvatten, varmvatten, varmvattencirkulation och dagvatten, och därutöver värmesystemet, tätskikten och golvbrunnarna.
Att grunda ett uttalande om behovet av stambyte på ett stickprov i en avloppsledning är därför en smula godtyckligt. Det är också den vanligaste vägen till ett förhastat besked, i båda riktningarna.
En sak till är värd att ha med sig. Det går att fråga en entreprenör, men entreprenören har ett intresse i frågeställningen. Svaret från den som ska utföra åtgärden är därför inte det svar beslutet ska vila på.
Börja med papperen
Det billigaste momentet ligger först, och det hoppas ofta över.
Har föreningen fått relationsritningar över den renovering som utförts? Relationsritningen är det första beviset styrelsen ska be om, före varje ingrepp i konstruktionen.
Ställ också frågan om vad som är gjort. Är ledningarna renoverade eller utbytta? Skillnaden är hela sakfrågan. En renovering kan betyda att röret har fått en invändig beklädnad medan det gamla röret ligger kvar med sin ålder, och det är någonting annat än ett byte.
Tre moment, inte ett
Att kartlägga en anläggning är inte ett arbetsmoment utan tre, och de utförs per medium, alltså tappvatten, spillvatten och dagvatten, och vid behov värmesystemet för sig.
Först inventeringen, vad som finns och var. Sedan statusbesiktningen, vilket skick det är i. Sist kartläggningen, som sätter ihop bilden. Saknas stamschema kan det ritas upp på nytt, och det är ett eget arbete som måste räknas in.
Det är detta en förstudie gör. Den svarar på när åtgärden behöver göras, hur den ska göras och vad den kostar. Den gör det dessutom för hela anläggningen, inte för det rör som råkade bli filmat.
Det första steget kostar ingenting. Innan vi lämnar anbud på en förstudie kommer vi gärna ut och tittar på fastigheten tillsammans med styrelsen. Platsbesöket är kostnadsfritt och förutsättningslöst, och det brukar vara där samtalet om vad som behöver göras börjar.